Maria Olsson - Guds lilla burfågel

Moster Maria

Min väg till kallelsegärningen

Som ung fick jag ibland gå ärenden för far och mor till närmaste samhälle. Ofta gick jag den vägen under det jag gnolade på sången: ”O Herre, Herre, led du varje steg, Låt mig få gå med något bud från dig. Varthän du i din vishet själv mig sänder.”


Mitt stora intresse var böcker, att få ösa kunskap ur böckernas mångfald och så fylla en plats i skolans värld. ”Ungdomens bok” av C. Skovgaard-Petersen kom att betyda mycket för oss syskon. Sjuttonårig hade jag fått mors och fars löfte att få söka in vid seminarium, men vägen spärrades därigenom att jag fick scharlakansfeber. Innan de sju veckornas isolering var slut hade den förberedande kursen vid seminariet begynt, men jag erhöll ändå tillåtelse att få börja. Men friskintyget! Resultatet hos överläkaren blev ett oåterkalleligt: Inga studier! Ni kommer förr eller senare att bli stendöv.


– Så kom jag hem och behövde aldrig sakna vare sig arbete eller glädje.

Efter något år förstod jag att min rygg ej orkade med arbetet på åker och äng. Enär hörseln inte nämnvärt försvagats, tog jag en kurs i bokföring och fick omsider en kontorsplats med enklare bokföring, maskinskrivning och telefonvakt. Men så en kväll hände det - jag kunde ej med min nedsatta hörsel klara av ett affärssamtal. Chefens fru övertog samtalet och efteråt sade hon: ”Och detta som hördes så tydligt!”  Nästa morgon innan jag lämnade mitt rum för att gå till kontoret, läste jag ur min andaktsbok för dagen: ”Alltid tackande Gud och Fadern för allt i vår Herres Jesu Kristi namn.” Då anade jag att något skulle möta, något som Gud ville rusta mig för genom sin tjänares uppmaning. Tacka, bara tacka! Ty Herren gick ju med mig. Såsom den yngsta på kontoret hade jag sysslan att damma kontorsrummen och måste därför infinna mig tidigare än de övriga. Denna morgon blev det en särskild orsak till tacksamhet att jag var där tidigt, ty chefen hade också kommit före kontorstiden. Mina aningar besannades när chefen i barsk ton tillsade mig: ”Kan fröken inte höra i telefon, så passar Ni inte här. Ni får stanna tills jag fått en ny flicka, och sen hoppas jag Ni kan få en plats där Ni inte behöver sköta telefon.” I huset där jag bodde fanns en gudfruktig och god familj. Där bodde också samhällets sköterska. En vecka efter det jag blivit uppsagd satt vi tillsammans en kväll i familjens salong. När jag omtalade att jag var uppsagd, satte Syster sig vid pianot, började spela och sjunga: ”Hur underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar först. men ett är dock säkert, den väg du mig för - för mig är den bästa ändå." Så gick jag tillbaka till arbetet i hemmet. Jag var ute i den friska luften dagen lång. Inget kontorsdamm, inget skrivmaskinssurr, inga tråkiga siffror. Ute i det fria kunde man ibland stämma upp sin sång och lik lärkan drilla mitt under arbetets gång. Under de åren gavs mig en söndagsskolgärning som jag älskade. Och när vi även kunde starta en blygsam solglimt var jag rik och lycklig. Roligt var det att höra en mor berätta om sin dotters svar på. frågan: ”Vad hittar ni på för något när ni samlas om onsdagarna?” Den lilla tösen söker efter ett svar, och så finner hon ett, som hon tycker passar: ”Jo, vi gör solglimtar!” Svaret sjönk ner i min själ och höjde mig upp på ”tillbedjans vingar”. Liksom lärkan höjer sig i blånande sky, så steg jubeltonen i mitt inre mot himlen tacksam för livets sällsamma gåva.


”Vi gör solglimtar!”

Tänk, om Ni kunde ta till Er jubeltonen, Ni kära, många gånger tröttkörda solglimtsledare och erfara det som en uppmuntran från Gud att Ni får vara med om att dana levande solglimtar. Det gick några växlingsrika år, då jag grundligt fick lära mig att ”nöd och nåd ju följas åt” och fick stava på fortsättningen av sångerskans ord: ”... och för trofast delning, av dem båda tacka må”.

Så kom julen 1923. Då bevistade jag min sista söndagsskolfest, och så var det för mig slut med älskat söndagsskol- och solglimtsarbete. – Efter helgen satt jag åter hos den avhållne och skicklige docent L. Då anade jag själv hur allvarligt mitt tillstånd var, förstod det också på läkaren. Men när jag stod färdig att gå, trängde sig en hjärtefråga fram som lik en dold reserv till ny glädje legat gömd i sjdlen: ”Säg, doktorn, om det nu skulle bli ett långsamt sjukläger, tror inte doktorn jag kunde få följa en länge närd önskan att få skriva en bok?” Då såg han mycket allvarsamt på mig och sa: ”Är det som jag nu förmodar - ett ryggmärgslidande - så är det en allvarsam sak. Låt de friska skriva!” En månad senare låg jag fjättrad i en svår förlamning.


Vem av mina nära och kära, som under den tiden trofast bar mig på förbönens armar till den stora 6verläkaren, skulle i den situationen vågat ställa frågan: Om du nu skulle bli frisk, vad ville du de helst syssla med? Nej, ingen människa vågade längre räkna med någon uppgift för mig. Men - vår Gud är stor! För Honom är ingenting omöjligt! Han lät ett par av sina vänner i Tyskland sända mig några små målade bokmärken, utsökt vackra. Min tacksamhet gick till dessa, för mig helt okända vänner, och de små märkena blev mig till obeskrivlig glädje. De förljuvade för mig långa, plågsamma dagar, och jag tyckte, att det måtte vara en oändligt stor glädje att kunna måla så. Se föll domen från min läkare: Obotlig! Trots den strålande högsommardagen blev det mörkaste natt i mitt inre. Glömd var läxan från förr: ”Alltid tackande Gud för allt i vår Herres Jesu Kristi namn.” Tacka, bara tacka! Men Guds begäran denna gång gick vida djupare. Medan tårarna vätte kudden ljöd Andens maning i mitt inre: Läs Davids 103 psalm! Jag studsade. Läsa bibelns mest strålande psalm en sådan dag! Maningen ljöd åter: ”Tag och läs!” Jag lydde och snart bröt lovsången fram i en befriad själ: ”Lova Herren, min själ, och allt det i mig är Hans heliga namn. Han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister. Han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet. Han som mättar ditt begär med sitt goda så att du blir ung på nytt såsom en örn.”


Hösten 1925 låg jag ensam ute i barndomshemmets trädgård och njöt av svalkan under träden medan syskonen var sysselsatta med skördearbete. Jag låg och beskådade fruktträden med den ymniga skörden. Då blev jag varse ett träd intill mig som icke hade en enda frukt. Den frågan blev så rannsakande: ”Herre, är det trädet en bild av mig?” Såsom fordom bibelns Hanna grät jag ut inför Herren med frågan: ”Har du, käre Herre, inte en enda liten tjänst med vilken jag kan få visa min tacksamhet mot dig för all din godhet emot mig? Har du icke en enda liten ringa tjänst så att allt det i mig är kan lova dig, som lovat kröna mig med nåd och barmhärtighet?” I min stora hjälplöshet, oförmögen att röra mer än mina armar, hade jag nått så djupt som Gud avsett, eller som det stod på ett visitkort jag en gång fick av en god vän: ”Herren förbarmar sig över sin tjänare när Han ser att hans kraft är ute, och det är slut med allt, både stort och smitt.” 5 Mos. 32:36. Så kom svaret och uppdraget, så tydligt som en röst hade talat till mig: ”Du kan ju få måla bokmärken!”


– Min själ fylldes av lovsång. Kallelsegärningen skymtade. Vägen var lång. Avklädd och tillintetgjord hade jag blivit, men Herren såg väl att det passade med ett så ringa redskap till en så underbar uppgift. Jag måste le för mig själv, när jag fastslog att min lilla tjänst i alla fall hade samband med - böcker. Jag skulle få smyga in små bokmärken i otaliga människors böcker med en hälsning från "all nåds Gud”. ”Jag intet är och intet har i mig, Allt får jag taga blott av dina händer.”  Vilken inspirationkälla ledde ej Herren till min avsides vrå på sjukbädden, en källåder som aldrig sinat, därför att den rann upp från kärlekens eviga höjder och fann väg genom heliga bibelord, vederkvickte min själ, gav liv, kraft och innehåll åt mitt liv, ja, himmelsk glans över arbetsdagen. Hur ofta har jag icke känt mig ovärdig, när Jesu händers välsignelse vidrört, helgat och tagit i sitt rikes tjänst mina kära bokmärken! Är jag själv svag, är det för att Guds kraft skulle bli uppenbar. Ar jag bunden vid sjuksängen - Guds ord bär inga bojor. Blev jag ”burfågel”, så fick mina händers verk desto vidare vingar. Liksom den stora floden begynner som en rännil uppe på höjderna, vidgas och växer för att slutligen nål havet, så har denna Guds kärleks källåder vidgats och vuxit. Och när jag, och Ni alla, mina kära bokmärkesvänner och försäljare, på vår pilgrimsfärd en dag når glashavets strand och står där med harpor i våra händer, så skall jubeltonen bli fullkomligt ren och klar. Jubilate! Amen! Till dess vill jag göra varje arbetsdag till en jubileumsdag och varje litet märke till en lovsångston. Tack, himmelske Fader, Underbar i råd, Väldig Gud, för din trofasta, mångskiftande nåd, som du slösat så rikt över ett sönderslaget käril! Jubla skall min själ, som du förlossat! ”Allt vad jag är och har skänkte du mig, hjälp mig det helga glatt, Herre, åt dig!” Och så ett tack till alla mina kära bokmärkesvänner som med sådan kärlek och värmnande offervilja tagit emot mina händers verk. Och tack, innerligt tack, Ni kära vinner, som varit Guds skaffare och skänkt så många och stora bandsändningar! Själv ser jag med vemod att dessa märken ofta bär prägel av ett slitet verktyg och ett för litet öskar, som ej kunnat hämta upp allt det jag så gärna velat ge fullödigt. Guds välsignelse och kraft följe oss alla tills vi mötas på glashavets strand. ”Äran, äran den skall Jesus ha, här på jorden och i himlarna.”


En kärlekens hälsning från Guds lilla ”burfågel” och allas Er tillgivna


Maria Olsson


I serien

Inspirerande människor:



"Guds lilla burfågel"


På Ribbingska sjukhemmet i Lund ligger sedan snart 30 år tillbaka fröken Maria Olsson. Hon är känd av många tusen missionsvänner genom sina målade bokmärken, spridda över vidsträckta omriden av vårt land. Varje sådant märke med sitt bibelspråk är ett litet konstverk som man aldrig tröttnar på att beundra. För någon tid sedan skrev hon till undertecknad: ”Har nyligen haft brev ifrån Norrköping där vännerna Mahnqvist skriver att Du, Johan, hade talat för mina märken hos dem. Ack, om Du kunnat få in hela klangregistret av jubeltoner så som jag upplevt min gärning denna vår. Det är så populärt att tala om bemärkta personers karriär”.


– För mig gick vägen till kallelsegärningen en egendomlig väg från åtrå att själv plugga vetande ur böckernas värld; lärarinnelängtan via dom av öronIäkare: ”Ingen utbildning. Ni blir stendöv om några år.” Kontorsarbete - bokbinderi - och när jag stupade där och anade att det skulle bli ett långsamt sjukläger, var det en stjärna som lyste: Kanske skulle min ungdoms längtan att skriva en ungdomsbok kunna bli verklighet.  Men själv visste han – Jesus - vad Han ville göra. – Jag skulle bli avklädd först intill själva märgen. Och sedan, när jag grät ut inför Herren, som fordom Hanna, så gav Han mig sitt heliga uppdrag: ”Du kan ju få måla bokmärken!” Det blev en jublande vigning ensam inför Herren. Karriären var gjord! Utblottad hade jag bett: ”Har Du, käre Herre, inte en enda liten tjänst jag kan få utföra åt Dig?” – Jo, en liten uppgift, som under Hans nådeshägn har fått växa sig stor, och medan den heliga tjänsten pågår, blir Uppdragsgivaren allt större och större, och hon, som fick uppdraget, allt mindre.


När jag läste den hälsningen stod det klart för mig att hennes väg till kallelsegärningen - och in i ett gudsförhållande som för oss andra tyvärr torde vara ringa erfaret - bör bli känt i vidare kretsar. För henne kan en sådan publicitet icke skada, men hos oss kunde det få väcka en helig avund och fördjupad längtan och bön efter att ”lära känna Kristus och hans uppståndelses kraft och få känna delaktighet i hans lidanden, blivande lik honom genom en död sådan som hans”, såsom hon genom Guds fostran i lidandets skola fått lära känna. Efter mycken tvekan och bönekamp och under fruktan att på något sätt så träda fram i sitt livs skildring, att hon skulle skymma sin Frälsare, har hon sänt följande skildring av sin väg till kallelsegärningen. Bakom allt ligger också förhoppningen om hjälp att sprida dessa bokmärken i ännu vidare kretsar runt om i vårt land. All inkomst av försäljningen går till yttre missionen från sjukrummet på Ribbingska sjukhemmet i Lund. Antalet bokmärken som målas per dag är en hemlighet mellan tjänarinnan och Herrens Frälsare som ingen får tränga in uti. Men så mycket måste ändå få sägas, att ett år steg den summa som sänts in till vår yttre mission för försålda bokmärken till närmare 4 000 kr. Så ligger vår vän där – ”Guds burfågel”, som hon älskar kalla sig jublande lycklig i sin heliga tjänst varom hennes skildring bär vittnesbörd. Visst vill vi komma ihåg henne i förbön när Guds Ande manar oss därtill och gå med i hennes tjänaregärning genom att sprida hennes vackra bokmärken. De kunna beställas från Yttre missionens sekretariat, Box 3775, Stockholm 3.


Johan Hagner