Mor från Lillsved

Min far och mor gifte sig år 1902. Mor var född i byn Lillsved, Rätans socken. Som vuxen hade hon först en tjänst i Ede by i Lockne hos en bonde som hette Per Hansson, tror jag. Sedan liknande tjänst i Hegled Sunne hos Olof Andersson, som var gift med min faster Anna Maria - Eva Noréns mamma.

Till och från Tossviken

I Hegled blev det ju tillfälle att träffa min far. Det blev äktenskap. Hemmet och eget bo blev det i byn Tossviken vid Hornsjön. Tror att dom köpte stället av en som hette Alrik. Har sett i gamla handlingar att min farfar Olof Gustavsson köpt det första stället i den byn år 1873 för 100 kr. Den som jag minns som ägare till det, när vi bodde i byn, var Olavus Håkansson. Det bodde tre familjer i Tossviken då och i Hornsjöböle ca 40 personer. Jag hade en bror, som föddes 1908. Han blev ej mer än någon vecka. Mor be-rättade att Gustav sagt: "Ta bort lill-pöjkan de e a' mamma mi". När ett barn föddes, fick det ligga hos mamman på natten den första tiden. När Anders Vilhelm föddes, fick Gustav inte längre ligga hos sin mamma.

Min syster Brita fick en gång röda prickar på hela kroppen. Ingen doktor fanns att kalla på, utan en granne med lite gammaldags kunska¬per sa: "Flickan har råkt ti." Det betydde att hon hade suttit på en plats där småfolket (vittra) varit. Grannen lärde ut hur Brita skulle behandlas. En järnbit skulle läggas i vedspisen tills den blev alldeles röd. Sen skulle den tas ut och läggas i ett tvättfat med vatten. Sen blåste man bubblor i vattnet med en blomstjälk. Utslagen tvättades med detta vatten och kanske skulle hon också dricka en klunk av det här vattnet. Och utslagen försvann.

Minns även att min moster Anna-Brita en gång kom och hälsade på och ville då ta med sig Gustav hem till morfars. Dom åkte då ångbåt på Storsjön. Bryggor fanns ju då efter kusten Brunflo - Svenstavik. Från Svenstavik till Lillsved fick man väl gå eller åka häst. Bil var ej att tänka på då.

Inlandsbanan kom väl ej förrän omkr 1914.  Att det ej var så lätta eller snabba färdsätt då, förstår vi när man vet hur mamma fick färdas från Tossviken till sitt barndomshem i Lillsved. Tror att när hon skulle hämta hem Gustav , så körde hon med häst och gigg, ett tvåhju¬ligt åkdon. Det tog två dagar att åka från  Tossviken till Lillsved. Lika många på återresan. (Det var ej så fin väg som nu.) Far fick sköta mej och Brita, när mor var på resan. Tycker mig minnas att han klarade det bra. Han tog fram en låda med em massa skruv och spik, som han löst på en auktion. Detta blev våra leksaker. Mor var hemma i Lillsved i två dagar, innan hon vände mot Tossviken.

Brita var född 1903, jag 1904 och Gustav 1906. År 1910 föddes min syster Julia och 1913 Anna. De dog båda i TBC 1937 resp 1934. Mamma dog 1938 (61 år) och pappa 1953 (83 år).

Minns bara gott från barn- och ungdomsåren. Våra jämnåriga lekkamrater i Tossviken bodde i ett hus inte långt från vårt hem. Det var systrarna Anna och Märta Persson. Anna, gift Hansson, bodde ej långt från sjön Tubäcken. (Om det betyder: 2 Becken vet jag ej). Tillbaka nu till mitt barndomshem i Tossviken. Köpta leksaker fanns ej i hemmet, tror jag. Sommartid hade vi grankottar från skogen. På vintern är mest den glada känslan man kände, när man med kälken kunde färdas på skaren som man ville på snövidderna eller när det var blankis på sjön och far kunde åka skridskor och dra oss i tvära svängar på kälken.

Matmor

Julen var ju även då en glädjens högtid. Julklappar var det nog sparsamt med. Granen pryddes med ljus och karameller bland annat. Smöret gjorde mor extra utstyrt till jul. Lutfisk och risgrynsgröt var nog stående rätt. Inte kornmjölsgröt då inte!  Lite extra gott bröd fick vi även. Ibland hade mor med sig hem litet kakor eller någon saffransbulle till oss barn, när hon varit på kalas eller gravöl, som vi kallade det. Mor var duktig att laga mat av det lilla som fanns. Vi fick alltid äta oss mätta. Hade ju endast 1-2 kor och några höns. Fisk fanns ju i sjön. Det mesta togs på våren i ryssjor. Den tror jag både saltades och gravades. Far var slaktare, därför fick han nog tag på kött då och då. Min farbror Jonas i Bodal var en gång hos oss i Tossviken och plöjde. När mor skulle ordna till middag, tog hon båten och några nät och lade dem i sjön. Vet att det blev fisk till middag. Det fanns ju ej kyl och frys då.

Vi flyttade

I Tossviken hade vi bara fotogenlampor. När vi flyttat till Bodal (nuvarande Haralds gård) 1913 fick vi även försöka karbidlyse. Minns att mor tyckte att det lyset var bra. El-lyset kom inte förrän 1917. På våren 1913 dog min farbror Jonas Olsson, Olof och Gretas far. Änkan Brita ville då att far skulle arrendera gården. Far antog anbudet. Vi fick från början bo i ett rum intill ladugården, där det bara fanns en öppen spis. Änkan med de minderåriga barnen flyttade till ett nybyggt hus på ett jordområde vid vägen, som kallades Tvärtförlejden och hörde till gården (s k Karl-Oskars). För mor var det nog särskilt bra att få flytta in i ett stort kök med kokspis. Där föddes min syster Anna 1913 och Helga 1916.

1921 flyttade vi till f d Nils Jönsgården i Bodal - det som nu är Sven-Eriks och Hans-Olofs hem. Där var det då i den gamla stugan endast ett stort kök och en liten kammare samt ett litet vindsrum med en enkel trappa. Där bodde vi 8 personer. Gustav och jag inredde oss ett rum intill ladugården. Ganska vanligt den tiden. Far byggde till och förlängde stugan, så att det blev ett stort rum mot söder - "Sönnerkammarn". I det rummet föddes Bertil 1940. Det var krig i världen då. Eftersom Gustav blev inkallad upp till finska gränsen och Helga gick på Hållands Folkhögskola, flyttade vi då till far i Bodal efter nyår 1940. Vi bodde i Bodal till hösten. Ett rum hade då inretts uppe på Bönhusets vind, som far hyrde ett tag. Så vi flyttade tillbaka till Gärde, till vårt lilla hem. Jag var befriad från militärtjänstgöring på grund av mitt arbete vid vägverket. En stor fördel. Vi hade ju det militära nära inpå oss ändå. Dom hade lagt beslag på Bönhusets källarlokaler för utspisning och matlagning. Det andra världskriget 1939-1945 fick "eld-upphör" till slut. Det blev fred och vapnen tystnade.

Eget hem

Året 1944 fick vi flytta till Lunne 113.  Som Olof-Petter Karlsson förvärvat (?) genom äktenskap med bagerskan Märta, vilken var ägare till fastigheten, som hade namnet Lugnet 12 och 14 (nu 113). Han sålde det till familjen Erik-Olof Thunell, vilkens fru varit lärare i Hälle skola och gått i pension 1933. Vi hämtade då vårt vatten från deras brunn. En ganska lång vatten-väg med tanke på att vi då hade små barn och som vanligt då blöjtvätt.

Med posten

Omkring år 1920 började postverket med lantbrevbäring här i bygden. Far tog på sig det arbetet. Det började med 4 turer i veckan. Tror ersättningen då var 4,25 kr per tur. Posten fanns då i gamla järnvägsstationen. Första plats, där post avlämnades var prästgården sen Per Lundkvists affär och Kooperativa i Lunne och Jonas Erikssons affär i Bodal. Per Lundkvists affär var i nuvarande Erik Anderssons hus. Fanns inga postlådor efter vägen då i början. Folket fick hämta sin post i affärerna. Jag var endast 16 år, så far fick skriva sig som ansvarig för mig.

Yrkesval

År 1922 togs fast anställning vid I 23 - nuv I 5. När jag slutade där på hösten 1924, skulle ju något annat arbete komma i stället. Gjorde då ett försök med timmerhuggning. Följde så med en ungefär jämnårig kamrat i Bodal, Axel Danielsson, till en by i Norra Skärvången som hette Rön¬ningen på skogsarbete. Men kände i det försöket: detta är inte ett framtidsyrke. Fick då på våren 1925 börja lära mig att köra bil hos en som körde droska i Brunflo samhälle. Han hette Einar Hansson och hade en s.k. T Ford-kupé, som saknade växellåda. Man fick, sedan bilen startats med vev, trampa med foten på en pedal, så satte den igång som det hette på halvfart. Släppte man sedan pedalen med foten hade man helfart, som reglerades något genom en spak på ratten och annat varvtal på motorn. På den bilen tog jag mitt körkort, som då kostade 10 kr. Väghyveln av märke Munktell var utan hytt och startades med svänghjulets handtag sedan stiftet upphettats med blåslampa. Föraren fick stå på ett s.k. golv framför motorn och sköta tre rattar. En ratt för styrning och en för att höja eller sänka skärbladet till höger eller vänster. Nu blir kanske frågan: Hur var vägarna? På vintern plogades med endast träplogar och häst. Minns dock att vintern 1925 kunde Aron Frisk hela vintern köra med sin lastbil från Brunflo mejeri till Östersund. Var antagligen en fin vinter. Biltrafik vintertid var heller ingen vanlig företeelse då. 1926 inköpte vägdis¬triktet en Skania-Vabis med fästanordning för snöplog. Då blev biltrafik även möjlig på vintern. Nu var det dags att börja fundera på framtida yrke eller sysselsättning. Jag och Sven Björling började plugga lite extra, för att kunna försöka få komma in till folkskoleseminariet i Härnösand. På det intyg jag fick från provet stod: godkänd - men kan ej intagas på grund av utrymmesbrist. När vi åkte hem, stannade vi och hälsade på predikant Andreas Jonsson i Stöde (1930).

Från bilförare till vägbyggare

Fick senare fast anställning vid vägverket som bilförare, vilket var intressant i början, eftersom inte alla hade möjlighet få köra bil då.

När jag fick vidareutbildning genom vägförvaltningen, tog jag den. Först en korrespondenskurs i vägbyggnad i teori, som följdes av en praktisk kurs på ett vägbygge i Siksjön, söder om Sveg. Efter den kursen fick jag praktisera med lite vägomläggningar, som blev nödvändiga samtidigt som gamla broar behövde utbytas. Det blev även stakning av nya vägar. En av dom längre var från Lillhärdal till Olingskog (gränsen till Dalarna).

Även om jag ser mitt jobb som både intressant och hälsosamt, så var det ju inte roligt vara från familjen så länge som det kunde bli. Särskilt innan man hade egen bil i arbetet.

11 juni 1945

I Sveg började jag då den 11 juni 1945. Lätt att minnas den dagen för mig. En dag som blev lite extra problematisk för mig, ja, för hela familjen. Väcktes kl 4.30 av mor , som sa att nu var nog lilla Kerstin i antågande. Ja, ja, jag hade ju tänkt åka med morgontåget till Sveg. Fick ringa till barnmorskan, men eftersom hon då var i Björlings, ringde jag då till B.B. och fick svaret: fullbelagt. Men när dom hörde att ingen barnmorska gick att få tag på, fick jag ju komma till B.B. med henne. Stina och Ragnar Persson bodde då på lägenheten i Bönhuset. Dom hade då inga barn och lovade ta hand om Bertil, Birgitta och Ingegerd tills mor kom hem. Dom låg då här i Lunne. Jag åkte med ett senare tåg till Sveg. Bertil fann nog det hela intressant. Han var ju då 5 år och kunde säga "Fer du, pappa!" Så fick jag slutföra den kurs jag fått av vägverket.

Ofta borta

Som jag tidigare nämnt trivdes jag mycket bra med mitt nya arbete. Mindre roligt var det säkert för den övriga famil¬jen, som fick vara mest hela somrarna utan pappa. Värst var det nog för Bojan, när Gunvor skulle komma till världen. Jag var då på en stakning Baksjönäs - Melen, eller Melen - Norska gränsen. Hade då ingen egen bil. Gick ej heller köra längre än till Baksjönäs, varifrån man fick åka motorbåt på Anjan till Melen. Var inte så lätt att ofta då hälsa på i Lunne. Jag bestämde min semester till tid, då Gunvor skulle födas. Men hon lät vänta på sig och jag måste fara tillbaka till Melen. På lördagen en vecka senare var vi på en myr intill Melen och plockade mylta. När vi kom hem, sa fru Westholm att min frus syster Astrid hade ringt och talat om att jag fått min fjärde flicka och att alla mådde bra. Det måste ändå dröja två veckor till, innan jag kunde åka hem och träffa familjen med den lilla nykomlingen.

Jag hade det ju bra i Melen. Det är ju ändå så att om även borta är bra, är ju hemma bättre. Fick ju även vara med och lägga ut nät i sjön Anjan och tidigt nästa morgon se dem glänsande av sprattlande rödingar. Fru Sally Westholm tog rätt på fångsten, saltade och packade i kaggar. Fick även grillad fisk med oss i matsäck till arbetet ibland. Gott och bra tyckte vi. Fick även med nån kagge hem ibland. Nu är den väg vi var med och stakade från Fjällstationens turisthotell vid Anjan till Melen färdig. Med bil kan man nu den vägen köra in i Norge. Som jag tidigare nämnt kunde man inte förut köra bil längre än till fjällstationen. Skulle man till Melen, fick man åka båt på Anjan den sträckan. Har ju sen vägen byggts fått åka den med familjen. Så har det också varit på dom övriga vägarna jag varit med om att staka, upprita och kostnadsberäkna.

Vattenförening

År 1948 köpte vi in oss i grannen Svante Lindkvists djupborrade brunn och grävde därifrån vattenledning till oss. Vi fick till ett tvätt- och badrum, men vattnet var ej av bra kvalité. Jag kallade därför samman Lunnebygden till ett sammanträde, där vi beslöt undersöka vilka åtgärder som behövdes för att förbättra förhållandena. Beslutet blev att göra en undersökning av de möjligheter som kunde finnas. Vi fick en man, som gjorde det och stakade ut den möjliga sträckningen. Så kom Lunnebygdens va-förening till. I början av år 1970 fick vi så kommu¬nalt vatten och avlopp. Vilket är av stort värde för byarna här.

Som glad pensionär

1967 gick jag i pension. Gjorde då tillsammans med Johan Ekberg i Bodal en del reparationer och byggnadsarbete, bland annat på hembygdsgården i Grytan. Jag gick även kurs hos slöjdlärare Sven-Erik Markgren. Skaffade sedan en del maskiner, som jag behövde: en svarv, bandsåg, klyvsåg, en elmotor för hyveln bland annat. Så kunde jag tillverka små el-lampor och liknande. Fick för flera år sedan ett brev från Per Libom i Linköping, som en gång varit med i föreningen "Vårblomman" här i Brunflo. I brevet fanns även ett kort på hans familj och hem. Där hängde i ett fönster en lampa som jag gjort. Vet även att i USA finns något ex. Så kan det gå.

Tack rika liv!

Att nu få se tillbaka i tiden vid snart 88 års ålder fyller mig med djup tacksamhet till Gud. Vi får ju även någon gång då och då ta emot kära besök av barn och barnbarn. Det piggar ju upp på gamla dar. Svarven får ju vara i vila mer nu. Bandsågen tjänstgör mest nu som vedkap, då jag får hem lämplig ved (gamla bräder t ex). Vintern 1991-92 har väl varit den snöfattigaste och mildaste i mannaminne kanske. Här ett annat minne från (barnaåren) ungdomsåren. Jonas Eriksson i Bodal, som var skolkassör, lejde mig att följa lärarinnan Ingrid Gärdin och bära en ryggsäck åt henne till Skallböle, då hon skulle börja sin lärartjänst i sk Singsjön. Från Skallböle var ju ej så långt till Tubäcken, där båt mötte för vidare färd. Det var året 1921. Hon blev Rut Källbergs mor.

Ja, vissa minnen kommer i tankarna då och då. När vi förlovade oss dem 10 juni 1938 fick jag av Bojan en fin Bibel, där hon citerade orden från Matt 6:33: "Söken först Guds rike..." och Rom 8:22 "Han som icke skonat sin egen son utan utgivit honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än skänka oss allt med honom". Den inriktningen har vi försökt ha som mål för vårt gemensamma liv och upplevt att det hållit vad det lovat.

Tillbaka till SLÄKTENS GÅNG