En del av en mors, farmors och mormors livshistoria.  Från 1918-1992.

Född i Föllinge

Mina föräldrar gifte sig i Föllinge kyrka 1910. Mamma var ifrån Forsåsens by i Föllinge, som ligger i norra Jämtland ca 8-9 mil från Östersund. De bosatte sig i Bodal på fars föräldragård. Där föddes Astrid 1911 och Ingemar 1913. 1915 arrenderade far ut gården till Ragnar Perssons far på grund av att en bror till mor blev sjuk och måste ha hjälp med sin gård i Störåsen i Föllinge. Därför flyttade familjen dit. (Ragnar P föddes i Bodal 1915.) I Störåsen föddes Karin 1916 och jag 1918. Jag döptes den 8 jan 1919 - troligen i skolan i Störåsen - av en präst som hette P Schaffer. 1920-21? flyttade familjen tillbaka till Bodal och far tog tillbaka gården. Ragnars familj flyttade då till Berge. Ragnars far och mor och äldre syskon hade ju bott granne med Eriks föräldrar innan i Tossviken. I Bodal föddes så Mattias 1924.

Hos mormor

Av utflykter och resor i tidiga barnaår minns jag särskilt resan med mor och Mattias till mormor i Forsåsen. Mattias var inte så gammal. Mor bytte blöjor på honom på järnvägs-stationen i Östersund, där vi bytte tåg, för att fortsätta till Munkflohögen. Minns också att vi möttes med häst och skrinda där för fortsatt färd till Forsåsen, en 6-7 km. Atmosfären i mormors stora kök och smörgåsarna är också outplånliga minnen. Fast det ändå är över 70 år sen.

"Du är vacker"

Ett minne som är äldre är från hemmet i Bodal. På övervåningen bodde en faster, Magda Bergstedt, med familj några år. Äldsta dottern Gunhild brukade skoja med mej, när jag var i två-tre-årsåldern. Hon sa: "Jag tycker du är vacker!" Jag höll med och svarade: "Det tycker jag med!" Men när hon ändrade på det och sa att "jag tycker du är ful", då svarade jag: "Men det tycker inte jag!"

Åka bort

Första riktiga stadsresan var nog när jag fick följa med far och mor till Östersund på någon utställning. Jag tror att det var -26 eller -27. Även då troligen hästskjuts till järnvägsstationen i Brunflo och sen tåg. Minns bara att vi gick på en fin matservering och åt - en upplevelse att minnas för ett barn på 1920-talet.

Mattias och jag som var yngst i syskonskaran var väl lite privilegierade. Vi fick ofta följa med far och mor på julkalas och då bäddas ned i åkskrindan bredvid mor. Far stod bak på kuskbocken. Det var ju färdsättet till dåtidens julottefärder också. Kapplöpningen på hemfärden mellan hästfordonen var kanske höjdpunkten för oss barn. Sommartid hände det att far tog oss alla med i trillan, en finare vagn med två säten i. Så körde han till en öppen fin plats vid Hornsjön, en bit bortom Slåtte. Där rastade vi, badade och fiskade och hade även matsäck med oss förstås. Till kvarnen långt bort i Hållsta fick jag också följa med flera gånger. Det är minnen man gärna vill återvända till. ---

"Slåttänna"

I min barndom var det vanligt att bönderna idkade skogs¬arbete eller skogskörning. Så gjorde även min far. Mor hade ansvaret för hemmet och ladugården. Första åren, när vi var små, hade hon hjälp av en syster, "Lina-mos¬ter". Senare fick ju Astrid och Karin hjäl-pa till. Kanske också jag lite. Sommartid var det att räfsa småslåttern i lövskogen. Sen att räfsa och hässja när det blev rik¬tiga slåttern, "slåttänna", i mitten på juli. Även det har något av nos¬talgi från barn och ung¬domstiden över sig. Att packa kaffe¬korg och även ibland middagsmat¬korg, när man var så långt hemifrån att det var för långt att gå hem och äta. Det blev el¬ler kändes på något sätt som nån sorts se¬mester. Semester var ju på den tiden ett främmande begrepp. Traktor hade vi aldrig i mitt hem. Men en slåttermaskin som drogs med en lugn häst och som jag minns att jag även fick rida barbacka på när vi hade lite långt hem.

Med kor och kalvar

Något som vi barn och kanske även de äldre gladdes åt var när kor och kalvar släpptes ut i skogen på våren. I mitt hem hade vi en särskild sommarladugård mitt i skogen, drygt en km hemifrån. En lång väg (det blev nästan 2 till en av ladugårdarna i skogen) att gå kväll och morron och bära 8-10 liter mjölk. På senare år fick mor en ganska bra mjölkkärra, gjord med ett cykelhjul. På hösten, när vi tog hem korna, fick de gå ute och beta av andra skörden på en del ängar. Då var det vi barn som skulle passa dem, då det inte fanns något stängsel. Inte så eftertraktad syssla precis!

Bilpremiär

Första gången jag fick pröva bilåkning var jag kanske 7 år. En pojke i Bodal, Birger Jakobsson, Ivan och Birgits pappa, hade en stor svart öppen Oldsmobil enligt Eriks minne. Med växelspaken på utsidan av bilen.

Epidemier

När det gäller epidemier, minns jag bara att min bästis Göta, närmsta granne och även tremänning som vi säger här, hon och en pojke till fick scharlakansfeber. Då måste de fara 6 mil till ett litet sjukhus i Bräcke. Hemmet måste rökas eller desinfekteras kanske det heter. 1938 härjade barnförlamningen. Den drabbade alla åldrar. Flera av mina skol- och läskamrater dog. Bl a en tvillingssyster till Karin Eriksson, från Slåtte, som var ett år yngre än jag.

Skolminnen

Jag och Erik gick ju i samma skola i Hälle, bara en halv km att gå. Men när jag började där var det ett nytt stort skolhus. Där var det tre lärare med 2 klasser och omkring 20 st barn. Lärarinnorna hade god disciplin. En av dom kunde ge nån pojke en örfil, om de inte uppförde sig hyfsat. En gång, när jag gick i mellanskolan (3-4:an), minns jag att en pappa kom och skällde ut lärarinnan efter det att hans pojke fått en örfil. Pojken hade ropat glåpord åt en granntant till skolan. En väl förtjänt örfil tyckte nog vi barn att det var. När jag kom till storskolan (5-6:an) var det nästan synd om vår magister. Han hade studerat lite mer än vanliga lärare men saknade den naturliga förmågan att ha respekt. Eleverna gjorde precis som de ville. Det hjälpte inte hur han skrek och slog med pekpinnen så att den ibland gick av. Jag och Göta ville väl försöka vara snälla, men vi ville ju vara kompisar också med de övriga i klassen. En gång på våren kom Göta och jag överens om att plocka lite vårblommor och gå till vår magister med. Det var nog en stor överraskning för honom att få blommor av eleverna. För andra lärare var det ju vanligt på den tiden.

Konfirmationen

Sex år gick jag i skolan och vintern därpå började jag konfirmationsläsningen i november månad 1932. Gick väl 1-2 dagar i veckan i sockenstugan vid kyrkan - dit det var omkr 4 km. Jag brukade åka spark och skidor, när det gick. Prästen var skåning och hade varit här i 20 år och det var sista året innan pensioneringen. Vi var 27 flickor och 16 pojkar. För att vara säker på att kunna hålla ordning på oss pojkar och flickor, delade prästen på oss, så att pojkarna kom till sin lektion, när vi flickor var färdiga. Prästen hette Carl Skog. Minns inte att jag fick så mycket av min konfirmationstid. Vi gick hela vintern fram till påsk. Då hade vi förhör på skärtorsdagen, nattvard på långfredagen och bibelutdelning på påskdagen. Det var tradition under Skogs tid.

Skolkök

Fortsättningsskolan gick jag under några veckor i juni-juli 1933 i Hälle med en lärare som hette Hilding Westin. På hösten 1934 gick jag skolköket. Det var avslutningen på fortsättningsskolan. Skolköket var på övervåningen i gamla sockenstugan.

Gunnar

1930 utökades vår familj med en några månaders gammal pojke, Gunnar. Hans mor hade flyttat till ett vindsrum i gården längst bort i Bodal. Hon var inte så bra, psykiskt, och min far, som då var ordf i fattigvårdsstyrelsen, fick också vara något av socialvårdare både för unga och gamla. Han fick då ta hand om Gunnar, då hans mor inte kunde sköta honom. Han var som en liten utmärglad fågelunge, när han kom till oss. Minns att ett barnlöst par kom för att eventuellt adoptera honom, men när de såg hur liten och mager han var, så vågade de inte. Vet inte hur de övriga i familjen kände det, men jag var i alla fall glad att han fick stanna hos oss. Minns hur roligt det var att få renbädda i den gamla vaggan, som vi då tagit in och som stod i köket. Mindre roligt var det när jag i 12 årsåldern på sommaren skulle vara barnpiga i nån granngård. Minns att jag nån gång gick till mor i lagården och grät för att jag inte ville gå. Men fastän mor var så god och snäll, måste jag ändå gå åstad. Hon visste ju att jag hade det bra där jag var.

Ut i stora världen

Den 14 juni 1936 gjorde jag mitt livs första långresa. Åkte till Bibelinstitutet, nuvarande Hagabergs folkhögskola, där jag gick en husmoderskurs 15 juni - 28 aug. Kan ännu minnas hur spännande det kändes när jag satt på tåget och fördes längre och längre ifrån den trygga tillvaron hemma. Våren jag lämnat övergick så småningom i full sommar med stora gula rapsfält, som jag aldrig sett. Stockholms Central, där jag skulle byta tåg till Östertälje, var ju inte så stort på den tiden. Bara man tog rätt spärr kom man på rätt tåg. Men när konduktören kom, för att klippa biljetten på tåget fick jag veta att det tåget inte stannade i Östertälje men att det nog gick bra att ta en bil från Södertälje. Det blev inte mycket längre. Vid ankomsten till Hagaberg upplevde jag att detta var en fridfull, ombonad värld för sig. Blev omhändertagen och välkomnad av den blida, goda skolans husmor, Febe Franzén och rektorsparet Knut och Karin Landgren. Efter en underbar, bekymmersfri sommar kom så dagen då vi måste skiljas. Rektor Landgren visste hur det brukade vara, så en gång när jag och nån mer kom tillbaka från Östertälje station och hade vinkat iväg nån, så sa han: "Har ni gråtit färdigt nu igen?!"

Hembiträde i Grödinge

Jag skulle inte åka hem till Jämtland. Jag hade lovat ett äldre lärarpar att komma och vara hembiträde hos dem. Men den här dagen ångrade jag bittert detta. Jag längtade hem. Men det var bara att bita i det sura äpplet. Äpplen ja, det fanns det i överflöd dit jag kom. Och inte var dom sura! Utan av finaste sorter liksom plommon och päron. Så kom jag då från det idylliska Hagaberg till en stor gammal skola, som kallades Uringe i Grödinge socken. En stor schäfer mötte mej lite ilsket men blev min goda vän och beskyddare. Skolan låg ensligt invid en liten skog med en stor herrgård åt andra hållet, där vi hämtade mjölk. Något som också var främmande för mej var att det saknades elljus i både skolan och herrgården. Men efter nån månad kom det. Herrn och frun var mycket måna om mej och gjorde allt för att jag skulle trivas. Jag titulerades fröken Jonsson. De hade två vuxna döttrar. En som var skolkökslärarinna och den andra jobbade på Bonniers bokförlag. Efter nån månad tog ändå hemlängtan överhand och jag sade upp mej till jul. Frun vart bestört. Deras förra jungfru hade varit där två år. Blev lovad hemresa över jul och nyår och lönen höjdes från 45 till 50 kronor.

Hem till jul

Två dagar före julafton, nästan 7 månader sen jag for hemifrån, satt jag så åter på tåget som förde mig från gröna gräsmattor till ett fagert vinterlandskap. Far mötte mig på Brunflo station med häst och släde eller "skrinda". Erik hade löst ett kafferep i Hornsjöböle. Hos Ifréns eller nån annan familj där. Helga och jag hade mycket gemensamt på den tiden och jag undrade inte så mycket över att jag blev bjuden med på kafferepet. Erik körde med Blacken och långsläde. Minns att färden började med att släden tippade och vi for i snödrivan. Om det var körsvennens fel eller Blackens tog vi inte större notis om.

Bland baptister

Efter nyår for jag så tillbaka till Grödinge. På hösten när jag kom dit ordnade frun så att jag fick bli bekant med en flicka, som satt på Posten. Hon var baptist, liksom hennes föräldrar och två bröder. En mycket fin familj som tog hand om mej helt underbart. Dom hade handelsträdgård och pojkarna körde taxi. Det var flera ungdomar och jag fick bli med i den lilla sångkören. Jag började känna mej riktigt hemma där nere. Men att gå med i församlingen kände jag aldrig vara Guds vilja. Jag var döpt som barn och den välsignelse jag då fick räckte för mig då och gör det fortfarande vid 73 års ålder.

Sommaren 1937 fick jag 2 veckors semester. Tillsammans med min goda vän Gunhild, hennes två bröder som hade bil, en flicka som sällskapade med en av bröderna och en blivande baptistpastor bilade vi upp till Jämtland. Kom sent en kväll till Kövra, där vi övernattade i det lilla kapellet. Fick middag hos handlarns, som nån i sällskapet kände sen förut. Andra morgonen tog jag så Svegståget hem och dom andra for till en fäbod nånstans på vägen till Glen, där en äldre tant, också hon baptist, var "fäbod¬tös". Efter en vecka kom dom så hem till Bodal och jag bjöd på middag. Sen låg alla över till nästa dag, då vi tidigt kl 4-5 startade återresan som gick genom Norge. När vi besteg Åreskutan, så var det första gången för mej också. Vi for vidare in i Norge över Dovre¬fjällen och genom Gud-brandsdalen. Fantastiskt! Låg över i ett kapell i Hamar. Vidare sen genom Värmland till Örebro kexfabrik o s v. Det var verkligen en fin och upplevelserik semesterresa.

Bodalsposten

Det var nog mest Helga och jag som brevväxlade på den tiden. Men nån gång kom det brev som kallades Bodalsposten. Redaktör var ordf. i Juniorföreningen "Vårblomman", Erik. Jag undrade väl inte så mycket över det. Men på hösten efter Norgeresan kom ett brev från Erik. Ett annorlunda brev, som gjorde mej något förbryllad. Med frågan om jag ville bli hans hustru. Kan inte förklara varför jag utan tvekan visste svaret jag skulle ge. Kanske sa det "klick". Erik höll jag dock några veckor på s.k. sträckbänken. Skrev först till Helga. Vad jag skrev minns jag inte, men Erik minns att när hon läst mitt brev, så utbrast hon: "Vad har det tagit åt stårssan!" Mej alltså.

Men jag hade ett annat bekymmer som jag ville klara av först. Jag visste att en av Gunhilds bröder kände lite mer än kamratskap för mej. Så kom också hans frieri nästan samtidigt som Eriks. Jag minns hur svårt det kändes att försöka förklara att jag kunde bara hålla av honom som vän och kamrat. Jag var också rädd att förlora den fina vänskapen med hela hans familj. Men den ändrades inte och det var med inte så litet vemod jag på våren 1938 lämnade alla dom kära vännerna jag fått under nästan två år i Grödinge.

Hemligt möte i Stockholm

När jag skriver detta påminner sig Erik ännu ett minne som han nog inte berättat för mej tidigare. Sen jag varit hem på semestern 1937 hade han en dröm. Han tyckte att en stor fågel svävade i luften ovanför mej, färdig att gripa mej. Ja, drömmar kan vara märkliga ibland. Lördag före 1 advent 1937 träffades Erik och jag första gången som "fästefolk" i Stockholm. Ett märkligt möte för oss, som bott så nära varann och haft så mycket gemensamt. Erik hade räknat ut att vi skulle hemlighålla det hela. Så han skulle vara bara över lördagen. Dumt, tyckte jag. På lördag kväll tog jag tåget till Hagaberg, och Bibelinstitutet, där det var festligt adventsfirande, och Erik tog nattåget hem. På söndagmorgonen gick han till mitt hem och låna telefon. Ringde upp sin arbetskompis, Gösta i Grytan. Han brukade hålla reda på folks göranden. Så visste han också att Erik åkt med nattåget på fredagkväll. Det hade han hört av stinsen på järnvägsstationen här i Brunflo, Göstas fråga var om det var nån konferens i Stockholm och Erik kunde ju svara att det var väl nån sån.

Förlovningen den 10 juni 1938

Nån hemresa till jul var ju inte att tänka på. Herrskapet gjorde allt för att jag skulle trivas. Dom anade dock snart att jag nog inte tänkte stanna så länge hos dem. Erik skickade en fin förstoring, som jag satte upp på mitt lilla rum. Erik räknade också ut att han skulle ta med en grupp juniorer till konferensen i mitten av juni i Stockholm. Då skulle vi också förlova oss. Egentligen tror jag att vi skulle väntat med det tills vi kommit hem med tanke på ungdomarna. Men det är lätt att vara efterklok. Hemma hade dom hissat flaggan, när vi kom. Tant Amanda - närmsta grannen i Bodal, Jönssönernas hem - skickade ut Oskar, för att kolla om jag hade nån fästman med mig när jag kom. När han sen kom in till sina mamma så sa han: "Det var bara n'Erik!"

Ur härtats djup

Ett fint minne fick jag av Erik från vårt första möte i Stockholm. Helt plötsligt när vi går där och strosar, styr han våra steg till en uraffär. Där fick jag välja ut en fin klocka, ett armbandsur i gulddoublé. Erik berättar om att det var hans mor som ville att han skulle ge mej en klocka då.  Han tror att hon inte fick någon, när dom förlovade sig. Det var brukligt i början av 1900-talet att som fästmans gåva få en klocka med kedja att hänga om halsen. Jag var mycket glad över min klocka. Den var en hjälp för mej att härda ut under den långa vintern som följde - sex månader och 60 mil från min älskade Erik.

Indien

Om någon nu undrar var den klockan tagit vägen, så hör och häpna, den är i Indien. När Lilly Abrahamsson i februari i år skulle fara till Indien, så var det inget annat hon kunde ta med än just klockor. Även trasiga. Dom hade en som var duktig på att laga dem. Jag hade några stycken som det inte var lönt att kosta på mera, men som jag inte nänts kasta. Lilly berättade att ungdomarna där nere blev överlyckliga om dom fick en klocka. Jag som en gång trott att jag själv skulle gå till Indien som missionär, kände nu att det skulle vara roligt om mina gamla klockor fick bli till glädje och nytta för ungdomarna där nere.

Hur underligt det kändes när jag fick veta att Gunvors och Lennarts barn just skulle komma ifrån Indien. Hur mycket jag än känner för Er och älskar Er alla, kära barnbarn, så må Ni förlåta mej, om det kanske ändå blir lite speciellt för Lisa och Niklas. Jag är glad att jag tror mej veta att alla i vår storfamilj också känner något av detta.

Bröllop 8 juli 1939

Nån vidareutbildning för mej var det ju ingen tanke på då. Erik var ju giftasvuxen för länge sen. Jag hade väl kunnat vänta nåt år vad åldern beträffade. Jag stannade hemma på gården och började sy på "utstyrseln". Karin och jag hjälptes åt med arbetet i kök och ladugård. Astrid vakade tidvis på lasarettet och då fick hon också ta med något handarbete. Hon hjälpte då mej med att sy ihop örngotten som syddes ihop för hand, när det skulle vara riktigt fint. Brudtäcket kom en faster till mej och sydde så fint. Det var av rött siden eller blommig satin och mönstret var hjärtan. Det fanns särskilda stickstolar för det arbetet. Den 8 juli gifte vi oss i Brunflo kyrka. Bröllopet hade vi på Lutherska Bönhuset i Östersund. Omkring 130 stycken var bjudna, men alla kom ju inte. Nån av Eriks arbetskamrater berättade efteråt att det kanske inte kunde bli så särskilt livat på vårat bröllop, men efteråt var nog alla överens om att ett "kristet" bröllop kunde vara hemskt roligt. Min far hade ju tänkt hålla bröllopet, men eftersom Erik kände Karin Eklöv, syster till rektor Lage Eklöv, ville vi ordna och betala själva. Karin E hade Hushållsskola då i Bönhuset. Så hon ordnade allt så perfekt och billigt. 2:50 per person skulle det kosta. När min far hörde priset så utbrast han att det kunde väl inte bli nåt vidare bröllop för det. Men både vi och han undrade efteråt hur det var möjligt att åstadkomma så mycket mat och dryck för det priset. Tack vare Hushållsskolan blev ju arbetskraften billig. I stället för bröllopet fick vi då pengar till möbler av mina föräldrar.

Bönhuset - vårt första hem

Vi flyttade in i det nybyggda bönhuset här i Gärde. En lägenhet på två rum och ett litet kök. Så nätt och trivsamt vi fick det! Allt var så nytt och fint.

Evakuerad till Bodal

Men det var krig och ofred inte så långt från vårt lugna Sverige. Hotet om ett andra världskrig kom allt närmare och i september - ungefär två månader efter vårt bröllop - var det ett faktum. Ryssarna gick in i Finland. Gustav, Eriks bror, blev inkallad upp till Haparanda, vid finska gränsen. Erik fick fortsätta sitt arbete genom att han var anställd vid Vägförvaltningen. Helga, Eriks syster, hade börjat på Hållands folkhögskola. Så svärfar blev ensam hemma i Bodal. Eftersom rummet på vinden uppe i bönhuset inte var inrett då, så att svärfar kunde flytta till oss, flyttade Erik och jag till honom sen vi firat vår första jul i vårt nyinredda hem. Visst kändes det vemodigt      att liksom evakuera, men det var nog värre prövningar för många. T ex för så många som måste skiljas och inte veta på hur lång tid. Det var många s.k. "krigsvigslar". Dom var väl ekonomiskt sett till hjälp för dom kvinnor som blev lämnade ensamma. Hit kom också många krigsbarn från Finland. Tre och fyra år var dom minsta. Eriks syster Brita i Näs hade en flicka många år, även sen kriget slutat. Dom flesta barnen ville nog helst stanna, men Finland ville ju helst ha tillbaka sina barn. Man hörde av dem som hälsade på sina barn efter kriget att det var hemskt fattigt på nästan allt som vi här i Sverige hade i överflöd av.

Ransonering i hushållet

Det som vi fick hushålla med var socker och kanske vetemjöl. Kaffe fanns inte ens på ransoneringskorten, som delades ut något år innan kriget slutade. För oss som hade småbarn gick det ju bra att klara sig. Minns att jag gav av vår veckoranson till ett äldre par som inte hade några barn. Värst var det för dom i storstäderna. I stället för kaffe rostades korn eller råg, även ärter. Godast blev det av råg, men man blev då inte direkt sugen på det "kaffet".

Tid att föda

Vi hade det bra hos farfars. Där väntade vi vårt första barn, vilket nog upptog det mesta av tillvaron. Jag liksom många andra kvinnor stickade varma plagg, bl a en slags huva som skyddade nästan hela ansiktet. Skickade till Gustav, som då var inkallad och låg vid Finska gränsen. Det var ju bistra vintrar på 40-talet. På eftermiddagen den 23 april 1940 förstod jag att Bertil tyckte det var dags att göra sitt intåg till denna världen. Jag hoppades innerligt att Erik skulle hinna hem från jobbet. När han kom hem vid halvsextiden, sa han till svärfar: "Jag må nu gå och ringa barnmorskan!" Men han trodde inte att det kunde vara så bråttom med det. Han sa: "De bruk nu vära e fala allo först!". Och han hade inget hört. Men det gick snabbt. Barnmorskan hann knappt tvätta sig och få fram det nöd¬vändigaste, assisterad av Erik. Lilly Abrahamsson kom sen andra dan på morron, cyklande. Det låg ju snö kvar, men vägarna var väl mest snöfria. Det kändes tryggt att få ha Lilly till hjälp. Hon hade barnsköterskeexamen då. Sen blev hon barnmorska och åkte ut som missionär till Indien 1946?

Tillbaka i bönhuset

På hösten 1940 fick vi så flytta tillbaka till vårt lilla hem i Bönhuset. Rummet på vinden gjordes i ordning med ett litet pentry, så svärfar och Gustav kunde bo där. Dom fick äta nere hos oss. På våren 1941 flyttade dom tillbaka till Bodal. 1942? kom ju kriget ännu närmare oss, då tyskarna gått in i Norge. Det var hemskt. Militären låg i beredskap även här. Hela Bönhuset hade dom velat hyra, men dom fick nöja sej med källarvåningen, där dom lagade mat och utspisades. Vi hade inget obehag av dem. De var fina och skötsamma grabbar. Men dom hade kanske mest bekymmer med våra barn, Bertil och Birgitta, som då var 3 resp 2 år. En dag hade Bertil lyckats ta en cykelnyckel och kastat den i ev vattentunna under stupröret. Kusin Mary, som då var hos oss, hade stått i fönstret och sett det hela, men hon låtsades inte om det, förrän ägaren kom och sa att nu har lillgrabben tagit cykelnyckeln igen. Birgitta skulle prompt till mormor i Bodal. Jag hann inte vända mej, så var hon långt iväg. Hon var ju så liten också och militären var bekymrade, när dom kom och talade om att nu var "Lillflickan" iväg igen. Då kunde hon vara ända borta i Adolfssons. Ingegerd var ju nyfödd då, sommaren 1943.

Eget hus i Lunne

Sommaren 1944 flyttade vi hit till Lunne 113. Eriks och min småskollärarinna och hennes man hade då bott här sen 1934. Bertil kanske minns att han brukade gå till det stora skafferiet och säga "Kola". När Tekla Tunells man, Erik, dog fick vi köpa fastigheten för 10.000 kronor. Vi behövde inte låna mer än 6.000, eftersom Erik hade fått 4.000 när Gustav övertog hemgården i Bodal, som dom haft tillsammans tills vi gifte oss. Minns hur skönt det var att få komma till denna vackra gård i Lunne. Köket var stort med ett stort skafferi i ena hörnet, där man kunde gå in. Vedspis och en fin marmorbänk - men inget avlopp som på Bönhuset. Här blev det dock närmare till vattenpumpen än när vi skulle gå hit ända från Bönhuset och hämta vatten. Hur skönt att även ha ett stort sovrum och få lägga alla barnen en trappa upp.

Vatten och avlopp

På Bönhuset fanns det en bra tvättstuga med avlopp men inget vatten. På den tiden användes bara tygblöjor. Så nog var det jobbigt! När vi kom hit var tvättstugan längst upp på uthuset, men vi hade en sorts tvättmaskin, som vi eldade under och ett plåtrör som värmde bra. En stor kula med hål i som roterades runt med en vev i den stora kitteln med hett vatten. I min barndom höll vi till i ladugården och gnuggade kläderna på en tvättbräda av plåt i stora trätinor. Dom vita kläderna kokades sen i lut i en stor murpanna. Avloppsbrunn grävdes strax utanför huset. Den måste tömmas minst en gång om året. Vattnet fick vi köpa hos grannen Svante Lindkvist, som hade hydrofor. Det var ej så lyckat heller, då det vattnet eller brunnen låg för nära deras avloppsbrunn. På våren kunde denna fyllas av vårvattnet och Gärdesloken, som kom strömmande ned över deras tomt. Då kunde vattnet bli rent hälsovådligt. Vi som haft så gott och fint vatten i den egna brunnen. Ack ja!

Mera att renovera

Men 1965 gjorde vi en andra renovering. Erik grävde ut under köket, där det blev pannrum för en ny kombinerad ved- och oljepanna. Tidigare hade han grävt ut under kallrummet, som vi kallade det, där nedgång till gamla matkällaren fanns. Ny trappa till den nya matkällaren blev det också. Bertil hade också tidigare fått ett fint eget rum av det vi kallade kallrummet och varit ett förvaringsrum. Så glad man var för alla förbättringar som vi så småningom fick. Måste få skryta lite också av hur fint Bertil hade det på sitt lilla rum. Inga kläder slängda hur som helst där inte! Tror att han nämnt nån gång att det var hans farfar som lärt honom den ordningen. Tidigare hade vi värmeledning. Men med en liten panna i köket, som skulle passas jämt och som jag tyckte jämt var full av aska, som skulle bäras ut flera gånger om dan. När koksen kom, höll ju den värmen längre. Men ack så det röksot om den! Ack ja! Ack ja!

Tvättmaskin

En märkesdag man ej så lätt glömmer var när Erik kom hem med vår första lilla tvättmaskin och ställde den i köket. Vi hade då inte ens det gamla badrummet. Vi skaffade en stor 30 liters kittel att värma vatten i på spisen. Hur spännande det var att första gången se om den verkligen kunde tvätta ren en vit undertröja, som var ganska hårt smutsig. Maskinen, en Hover, står ännu kvar uppe i gamla tvättstugan - något av nostalgi att inte kunna slänga den. När vridmaskinen strejkade, köpte vi en liten centrifug, som var så bra att Kerstin fick överta den, när vi köpte en större maskin. Ja, det går inte att jämföra tvättarbetet förr och nu. Hur klarade man hygienen då? När barnen var små och vi inte hade något badrum, tog vi in en stor träbalja till köket. Så ofta kanske det inte blev, åtminstone mitt i vintern. På sommaren fick dom bada ute eller uppe i tvättstugan.

Lunnebygdens VA-förening

1963 bildades Lunnebygdens VA-förening. Initiativtagare var Erik. Underbart att äntligen få ordning på vatten och avloppsbekymret för alla byarna här. Övergivna bondgårdar fick nya ägare och rustades upp. Nya villor sattes upp och nya familjer flyttade hit.

Barnen flyttade hemifrån

På 60-talet förändrades vårt familjeliv märkbart. Bertil och Birgitta flyttade hemifrån på riktigt. Bertil flyttade bara till Östersund - men senare till Vänersborg. Birgitta till Umeå. Jag hade ju inte haft en tanke på att det skulle kännas speciellt svårt. Det var ju bara naturligt. Men det som man inte varit med om förut i livet - som t ex att få sitt första barn eller när barnen flyttar hemifrån, då kanske man får uppleva det som man inte är riktigt förberedd på. Våra barn flyttade ju så långt också. Ingegerd och Gunvor flyttade till Uppsala och blev stannande där tills dom gifte sej. Kerstin for iväg längst, ända till Skåne.

-Visst var det hemskt roligt på varje bröllop man fick vara med på och sen få uppleva hur varje hem bildades och familjerna förökades. Men det tog några år innan man vant sig. Minns att man nästan avundades dem som hade sina barn och barnbarn helt nära.

Några kom tillbaka

Vilken glädje för Erik och mej när Per och Birgitta efter några år i Umeå flyttade hit till Brunflo. Även när Ingegerd och Thorsten kom till Frösön. Då fick vi verkligen uppleva glädjen över att ha fått barnbarnen så nära. Ni ska veta att vi dagligen tackar Gud för alla våra barn och barnbarn.

Lovade en lillebror

Erik har ju berättat i sin livsskildring om hur det var när Kerstin föddes. Den dagen då han måste fara till kursen i Sveg. Däremot inte hur det kunde kännas för mej som blev lämnad på B.B. Det hela gick ju så fort och jag var ju glad att han var hemma, så att han kunde följa med mej dit på morronen. Men nog kändes det nästan skamligt att inte få besök av sin man på hela veckan. Men Helga, som då bodde på Hornsberg och systern Astrid kom och hälsa på minns jag. När Gunvor föddes, fick jag ju vara hemma och det var ju bara roligt. Birgitta och Ingegerd såg dagens ljus på Bönhuset. Birgitta en söndagskväll - fort och snabbt gick också det. Bertil föddes en tisdagskväll och det var i Bodal. Ingegerd föddes en onsdagsmorgon och Kerstin en måndag fm - nästan på klockslaget 9.40 som Margit (Björling) Ragnarsson. Gunvor föddes en lördag fm. Astrid syster och tant Stinas mamma var här. Karin (Abrahamsson) Linnarsson har berättat att dom här tanterna skickade Bertil ned till Brunflo (2 km), för att köpa grädde i "lösvikt" eller i flaska, som man hade med. Nån sån hade inte Bertil, men han gick då upp till Abrahamssons och lånade en. Bra uträknat, tyckte Karin och familjen. Det var nog dom enda han kände lite nere i samhället då. Bertil var ju bara nio år då. Jag hade ju nästan lovat honom en lillebror innan Gunvor föddes. För tre flickor tyckte nog både han och jag var nog. Men när det nu var en fjärde flicka, så minns jag att jag sa till Bertil: "Det här är bara din egen lillasyster". Ingen i familjen tyckte heller att det var en flicka för mycket. Jag blev nästan sur på dem som nästan beklagade mej över alla barnen. Dom kom ju så tätt också och visst var det väl jobbigt. Men sen när barnen blev stora, har man också fått höra hur avundsvärda Erik och jag är tack vare våra barn.

Semester utan barn

På sommaren året efter det Gunvor föddes var Erik också uppe i Melen vid Norska gränsen. På hösten ville Erik att jag skulle följa med honom dit upp. Visst var det frestande, men att placera ut fem små barn i åldern 1-10 år var nog så bekymmersamt. Men vi hade duktiga barn, en beundransvärd släkt och så våra underbara grannar Ragnar och Stina på Bönhuset. Dom tog hand om Gunvor. Kerstin skulle vara hos morfars i Bodal, men hon var nog mest hos faster Karin i Gustavs. Bertil, Birgitta och Ingegerd åkte med tåget till Åsarna och sen med bil eller buss till Lillsved, där min bror Ingemar och Lena bodde på semestern. Dom bodde annars i Vårviken, Sollentuna, utanför Stockholm. Färden till Melen blev en fin och minnesrik avkoppling för mej, även om det kändes hemskt att lämna barnen. Vi åkte på en söndag i vägförvaltningens bil, vilket kanske inte var så lagligt. Dahlrot med fru och dotter (4 år) var också med. På måndag plockade vi hjortron, som det var gott om där, nära fjällen. Tisdag morgon, halv nio, började jag hemresan. En av pojkarna där vi bodde skulle hämta post vid Anjans turiststation och vi åkte så motorbåt över sjön Anjan. Där fick jag vänta i två timmar på tåget till Östersund. Men frun till stinsen (eller vad dom kallades då hon var också från Brunflo och där fick jag kaffe. Nån gång vid 10-tiden kom jag äntligen till Brunflo station. Tog en taxi hem och fick övernatta hos Ragnar och Stina och så kära lilla Gunvor, som bara haft det bra. Även övriga barnen var nöjda och glada, när vi åter fick träffas.

Lida och glädjas med barnen

Tacksamt minns jag också tiden, när barnen blev större, började skolan, kom upp i tonåren, kämpade sig igenom de svåra åren vid respektive skolor. Nog var det kämpigt många gånger, både för mor och barn. Bertil ville hellre något annat än plugga. Birgitta våndades så hon knappt kunde sova för vissa skrivningar. Ingegerd kom hem en gång nästan gråtande, för att hon hade lämnat in blankt på uppsatsskrivningen. Men som plåster på såren fick man till slut uppleva glädjen över att alla ändå till slut klarade sina prov.

Utflykter

Tacksamt minns jag också alla resor vi fick göra tillsammans, när vi fick råd att skaffa bil. Först en PV 60 (1955) och då göra en resa till Dalarna.

Hemmafru arbetar ute

Året var 1966. När nu alla barnen flyttat hemifrån, kände jag att jag ville försöka pröva det yrke jag tänkt på, innan Erik kom "i vägen" för det. Ack så pirrigt det var att åka iväg till lasarettet, sätta sig utanför dörren till en av klinikcheferna och vänta på grön lampa. Nu var första steget taget. Det var bara att åka hem och vänta på att telefonen skulle ringa och meddela att det fanns jobb för mej. Det dröjde nån vecka och nu brukar jag tänka på dessa arbetslösa. För mej kändes det då också något av detta som dom får uppleva att inte ha något jobb att gå till. Så småningom fick jag dock gå in som extra på olika avdelningar. Det var jobbigt, men lärorikt. På sommaren -66 fick jag ett vikariat på medicinska barnavdelningen. Där trivdes jag och kände att det skulle jag vilja fortsätta med. Men då vikariatet var slut, blev det att gå in på olika avdelningar igen. Till och med på operation. Det jobbet bestod i att ta rätt på instrument, diska och köra dem i en stor maskin. Sen paketerades dom och skickades till särskild avdelning för sterilisering. Fick också hjälpa läkare och sköterskor på med rockar och handskar. Diskrummet låg mellan två operationssalar och vi var oftast två som jobbade där. Det jobbet tilltalade inte mej. Bara "döda" ting och "sovande" patienter. Det enda positiva var min kollega, som var glad och skojfrisk. Det var ju mycket som man fick vara med om också. T ex kejsarsnitt - som var spännande och roligt när allt gick bra.

Hos sjuka barn

Tack vare Helmy Olofsson, gift Hedefjäll, fick jag så drömjobbet på Kirurgbarnsalen, avd 7 (manlig kirurg). Minns ännu hur det kändes, när hon sa till mej: "Du är för skadlig att gå så här". Hon var klinikföreståndare. Så fick jag då drömjobbet, som väl blev jobbigare, när det gamla lasarettet skulle rivas och den lilla barnsalen (5-6 sängar) flyttades ihop med medicinavdelningen. Två gånger fick vi flytta, innan den stora avdelningen blev färdig. den rymde då 40 platser, som sommartid kunde vara fullbelagd. Efter några år behövdes inte alla rummen, som då byggdes om till andra ändamål. Om det berodde på att distriktssköterskorna fick gå in och praktisera på avdelningen (eller hur minns jag inte riktigt). På barnsalen var man ensam att ha ansvaret för barnen plus sköterskan som satt i rummet intill. Vi var två som turades om. Vi hade 75% arbetstid - från 7 på morron till 19.30, med 2 timmars ledighet mitt på dagen, då flickorna på avdelningen fick se till barnen. Det var ju mest blindtarmsoperationer, körtelbuk, arm- och benbrott. Det var ett meningsfyllt jobb. Ibland när man kom till det lilla omklädningsrummet, låg där en chokladask eller blomstercheck. Ett brev har jag kvar från den tiden. Det är från en sameflicka i Mittådalen. I början på 70-talet kom vi så till nya avdelningen. Jobbet blev mer krävande och även deprimerande. Att sitta vid ett barns sjukbädd och veta att livet snart var slut och möta föräldrarna, det var det allra svåraste. Men ändå trivdes jag även där. Så när det var det dags att sluta på grund av åldersskäl, så var det med stor saknad det skedde.

På skolbänken igen

Utbildning var det ingen som frågade efter, när jag började 1966. Jag kände det ibland som jag var något av en robot, som kunde användas till vad som helst. När jag nu räknar efter hur många avdelningar jag varit på under den första tiden jag jobbade, så blir det minst 9-10 st. Undra på om jag känner stor tacksamhet till Helmy, som såg till att jag kom på rätt plats till slut. I början på 1970-talet kom så beslutet om att en teoretisk utbildning fordrades för alla anställda inom sjukvården. Kurserna (20 veckor) var på Frösöklinikerna - nuvarande Arnljotskolan och Mariedal. Kursen var gratis med full lön. Visst var det jobbigt. Särskilt i början. Men roligt hade vi. Vi var både äldre och yngre. Någon hade bara ett eller två år kvar till pensioneringen och upplevde det både svårt och onödigt. Men Jonas från Järpnäset i Singsjön tröstade dem med att säga att det var inga höga betyg som skulle visas upp för någon, när det gällde oss äldre. Vi hade ju våra tjänster.

Festlig avslutning  var det i kyrkan, då vi fick våra broscher. Jag var nu legitimerad sjukvårdsbiträde, men anställd som barnsköterska. Ja, bättre sent än aldrig. Men nog hade det känts bra mycket roligare, om jag hade blivit tvingad till att gå teoretisk utbildning tidigare.

Om arbetsvillkoren

Sen jag började arbetet på Barnsalen och sen den stora barnavdelningen, kände jag aldrig arbetet trist eller betungande. Jag hade ju så bra arbetstider, om än lite obekväma genom avståndet hem och beroende av bussen. Sista tiden före pensioneringen jobbade jag bara 50%, heltid varannan vecka. En av barnsköterskorna skulle få in sin flicka på dagis och undrade om jag ville byta tider med henne. För mej blev det ju ännu bättre att slippa åka iväg så ofta, även om lönen blev lite mindre och kanske också den snart förestående pensionen.

Britta, en som jag jobbat med ända sen jag började på "barn", tyckte att jag var dum, som "bytte" ner mej. Det gjorde ju rätt mycket på pensionen, menade hon. Jag gick i pension något år före henne. När hon skulle sluta före sin sista semester, fick hon en tumör i hjärnan och låg som ett kolli i 1-2 år. Hon fick aldrig nån glädje av sin pension.

Lasarettet blev nästan som ett andra hem för mej sista tiden. Kanske hade jag tagit dom flesta stegen där i mitt liv. Så vemodigt det kändes, när sista arbetsdagen på avdelningen kom. Det var nyss före jul, med något av julstämning till det yttre, men inte i mitt inre. Festlig avslutning i samlingssalen med blommor och presenter och sen även på avdelningen. Jag hade valt att sluta direkt, utan att gå in och jobba extra och då få stämpla till 65 år. Men även då fanns det ungdomar, som ville ha jobb och så småningom kändes det skönt att slippa gå upp före kl 6 på morron och passa alla busstider.

Som glad pensionär

Erik var ju också hemma då och han hade slutat med sina extrajobb efter pensioneringen. Nu känns det som om att tiden vi då fick uppleva var den mest bekymmersfria i vårt gemensamma liv. Vi fick vara med om fem roliga bröllop och uppleva barnbarnens intåg i vår familj. Vi hade råd och möjlighet att resa runt i hela vårt avlånga land. Uppleva en resa till Israel, som Erik drömt om i hela sitt liv (nästan). Ja, han gjorde ju t o m två resor dit. Lite malört i glädjebägaren var ju alla gånger man skulle skiljas från sina kära barn och barnbarn. Usch vad jag avundades alla mödrar, som hade sina kära på nära håll. Men så småningom vande jag mej även med det och var i stället glad och tacksam att alla fått det så bra på alla sätt. När så Birgittas familj och så småningom även Ingegerds kom, då blev det något av julafton.

Söndagsmorgon, den 23 aug 1992:

Jag vaknar redan kl 5, känner mej utsövd och ligger och tänker på om jag ändå ska försöka avsluta eller fortsätta med min livshistoria. Stiger så upp, sätter mej vid köks-bordet, slår på radion, javisst: andliga sånger kl 6.25:  "Blott en dag, ett ögonblick i sänder". Jag knäpper mina händer, där jag sitter med papper och penna. Ögonen tåras: "Hjälp mig då att vila tryggt och stilla blott vid dina löften, Herre kär". Märta Svensson fortsätter med sången "Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, för att hjälpa dej i nöden är han där..." Det lider mot höst, sommaren har varit lite annorlunda än somrar tidigare, inte bara vad vädret beträffar. För mej har det oftast känts som att jag inte orkar med att bo här en sommar till. Erik har ju kunnat köra gräsklipparen, men jag har ju bävat varje gång att något oförutsett kunnat hända honom, och sen allt det övriga som behövdes ses över både ute och inne. För Erik och mej har väl inte kylan och regnet stört så mycket. Vi fick ju en fin början på sommaren de två sista veckorna i maj och hela juni månad. Med sol och värme som man inte upplevt på många år. Dock blev det jobbigt med torkan som följde. Något vattningsförbud hade vi ju inte, men det var jobbigt att varje  kväll tänka på att vattna och sen se till att det blev gjort. Hur underbart det var, när sen regnet kom, att än en gång få uppleva det förunderliga i naturen.

Härligt var det också att än en gång få uppleva fjällens storslagna skönhet i Storhogna, Glen och Gräftån tillsammans med barn och barnbarn. Det är något att se tillbaka på när höst och vinter nalkas. Att än en gång få gå ut med Erik på en hjortronmyr i Gräftån, men även till Rö'berget för att plocka hallon, det var både roligt och vemodigt. Att i sol och värme få komma ut i skogen, sitta mitt i ett hallonsnår och fika precis som förr om åren, visst var det underbart. Nej, det var ändå inte som förr om åren. Erik orkar inte springa som en älg numera. Han satte sig bekämt vid en stor sten med en hallonbuske inom räckhåll. Jag fick hålla mig i närheten, medan Ingegerd snodde runt och med något av sin faders forna bärplockarenergi försökte fylla på hallonförrådet än en gång.

Onsdagen den 11 nov 1992:

Efter ett par timmars sömn vaknar jag vid halvfyra-tiden. Satt visst uppe för länge vid TV:n i går kväll och matades in med så mycket hemskheter, så nån sömn blev det inte förrän vid tvåtiden. En annan orsak kunde också vara hyreskontraktet, som kom häromdan och kanske omedvetet spökade. Det är ju ändå faktiskt bara jag som beslutat flyttningen. Det är väl egentligen bara jag som tycker att jag inte orkar längre. Även om Erik för några år sen var inne på att sälja, så tror jag att han nu känner det gruvsamt och så är det väl för oss alla i familjen. Närmare 50 år på samma gård är ju en långt id, men vi har orsak att tacka Gud för de år vi fått bo här och haft det så bra på alla sätt. Far och jag är ju också så privilegierade. Vi har så många förstående och hjälpsamma barn och barnbarn. Vilken gudagåva!

Tillåt mej att citera något ur ett brev bara för nån vecka sedan från Erik i Vänersborg. Han skriver: "Jag hörde att Ni tänker flytta. Oj, vad man kommer att sakna Lunne... Lunne är förknippat med några av mina ljusaste och finaste minnen. Jag kommer alltid att minnas det som något av ett Paradis. Men och det är ett viktigt men, det viktiga är ändå inte att Ni bor i Lunne utan att Ni mår bra....För vad vore Lunne i all sin glans, om Ni inte fanns? Intet! Det är dagens sanning." Så långt Eriks brev.

Tack Erik och tack alla goa barnbarn för all glädje vi fått genom er!

Morgonandakten kl 6.50 denna morgon leds av Inger Ekström, Sundsvall:

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,

vilken tröst, vad än som kommer på!

Allt ju vilar i min Faders händer,

skulle jag, som barn, väl ängslas då?  (Sv Ps 249:1)

vers 2:

Själv han är mig alla dagar nära,

för var särskild tid med särskild nåd.

Varje dags bekymmer vill han bära,

han som heter både Kraft och Råd.

Morgondagens omsorg får jag spara,

om än oviss syns min vandrings stig.

"Som din dag, så skall din kraft ock vara",

detta löfte gav han mig.

Bibelordet hämtade hon ur Klagovisorna 3:22-26: Herrens nåd är det att det inte är ute med oss... Som avslutning sjöng en kör "Min hjälp kommer från Herren....När Gud går vid min sida är min vardag lycklig och trygg."

Söndag 1 advent 1992

Har varit på 11-gudstjänsten i Bönhuset. På eftermiddagen kom vår blivande hyresvärd Runa och hennes man, för att hämta tapetproverna. Ingegerd och Thorsten var så snälla och kom och hjälpte oss med dem på lördagskväll. Runa var så nöjd och positiv med vårt val. För mej känns det också tryggt att få ha henne som hyresvärd. ---

Vilken adventsstämning vi får uppleva på många sätt detta märkliga år 1992. Snön kom rikligt i slutet på oktober. Då kom vår granne Sven-Erik Persson och röjde första gången den 29 okt. Sen har han varit här 7 gånger. Många beklagar sig över den myckna snön, men jag älskar snön och njuter av julkortsmotiven, när jag ser ut genom köksfönstret, där ljusslingan glimmar i syrenen. Så många sorters fåglar har vi heller knappast sett förr i vårt fågelbord. Sidensvan¬sarna har kommit flockvis och kalasat på rönnbären, som vi "hängt" i syrenen.

Med detta sätter jag nog punkt för min livshistoria. Att den skulle bli så lång hade jag nog inte kunnat drömma om, när jag på Marias uppmaning började skriva den.

Mor i Lunne