|
Åsnorna ÅSA & ÅSLIN
Åsnan och dess föl stod utanför huset. Åsnemamman hette Åsa och fölet Åslin. "Hur länge ska vi stå här?" frågade Åslin. "Varför händer det aldrig något spännande?"
- "Var du glad för att vi har en god herre, som ser till att vi har rikligt med mat. Slappna av! Det är väl bra att få stå här i stället för att släpa på tunga bördor", svarade modern. "Det kan ju också vara så här att vår herre har planlagt en resa i dag, och då får du uppleva mycket nytt i den stora staden, när vi är därinne för att hämta varor till köpmannens butik", fortsatte Åsa.
Det var utanför en affär som de stod. Och deras herre var köpman. Den stora staden alldeles intill var Jerusalem. Åslin såg bortåt gatan och sa: "Där kommer två män. De ser hitåt och snackar med varandra och tittar sig omkring. Vad kan de månne vilja?" Hennes mor sa: "De är nog bara kunder hos vår husbonde."
"Nu står de stilla. Det är som om det fanns något de inte törs. Men nu kommer de hitåt", sa Åslin.
"Vad menas med det här? De löser dig, så att du blir fri. Vad vill dom? Ja, dom är kanske riktiga rövare. Vi måste ropa på hjälp." Och dom båda åsnorna började ropa. Och åsnor skriker, så låter det som en sirén som kan höras över hela stan. Snart kom köpmannen springande ut från butiken. Han var stor och tjock och med bullrande stämma ropade han: "Vad i all världen! Vad tar ni er till?! De är mina åsnor." "Ja, du må förlåta oss", sa de två främlingarna lite generat, "men vi har bara fått besked om att vi skall hämta de här två djuren. Herren behöver dem, och du kommer strax att få dem tillbaka."
"Vem är den herren? Jag trodde vi bara hade en husbonde", viskade Åslin till sin mor." – "Jag vet inte. Men det låter viktigt. Vi behövs." Luften gick ur köpmannen. Han skrumpnade ihop. Han stammade: "Herren be-ehö-höver... Jag trodde att det var jag som var herre. Vad är det för herre?"
De två främmande karlarna såg ut att vara helt vanliga mänskor. Men köpmanen kände det som om de kom från en position högre upp. Han tyckte att de såg hederliga och snälla ut. Deras ögon utstrålade ärlighet. De hade inget att dölja. Och köpmannen kom snart att tänka på Gud. Kanske var de sända av Gud. Månne den herre dom talade om var den himmelske Herren. Gud! Köpmanen förmådde sig inte säga något annat än: "Vad sa ni?"
Dom två okända upprepade vad dom sagt: "Herren behöver dem och du får strax tillbaka dem." Och så löste de repen som Åsa och Åslin haft och började gå. Medan köpmannen lite förvånad såg på.
"Nu får du uppleva något," viskade Åsa till sin dotter. "det är nästan så att jag blir lite skakis. Vart är vi på väg?" Det var som om en av främlingarna förstod vad Åsa sade. Han klappade åsnan och förklarade: "Du skall inte vara rädd. Du har blivit uttagen till något mycket stort. Den nya kungen vill rida in på dig i den heliga staden. Du ska vara stolt över det du kommer att uppleva i dag". Åsa förstod inte riktigt vad mannen sade, men kunde höra att det var menat som ord som lugnade. "Det verkar vara bra mänskor," sa hon till Åslin. "De rycker inte och drar i oss . De skyndar inte på oss utan vi kan gå ganska lugnt." "De är minsann många mänskor på vägen. Och de går allesammans in mot stan!", sade Åslin. "Ja det är snart påsk och då vill alla vara i den heliga staden", svarade hennes mor. "Kan du ser hur högtidliga och glada de ser ut?! De tänker på den härliga påskfesten, när de skall vara tillsammans och äta lammstek."
"Ingen verkar ha tråkigt", anmärkte Åslin, "de går och snackar, springer och leker. Dom måste känna varandra från förr. Dom kommer nog från samma håll. De verkar ha mycket gemensamt." "Ja, det är en god dag både för djur och mänskor," sa hennes mor. "Solen skiner och snart är det påsk. Hör du också fåglarna!? Det är som om dom också lite sjunger extra i dag." "Ja, men pröva och se. Det är som om inte bara himlen är strålande i dag. Där borta på vägen är det ett eller annat som lyser. Vem står där?"
"Det är en flock mänskor" svarade Åsa. "De liknar våra två. Dom pratar om något gemensamt. Nej, det är en som är tyst. Vilka härliga ögon han har! Det är från honom det strålar. Men det är ett vackert sken. Det är mildhet och makt, som han utstrålar. Tror du att det är vår Herre? Bara han!" Det var sant. Det var Jesus som stod där med sina lärjungar. De väntade på åsnorna. Jesus visste Guds vilja och Guds planer. En gång hade Gud förutsagt och lagt orden i munnen på en profet: Det skall komma en kung. Den siste och evige kungen. Han skall rida in i den heliga staden på en åsna. Så här långt hade de två männen lett Åsa och Åslin. Men nu släppte de taget. Åsnorna stod stilla. De två männen tog av sina rockar och lade ovanpå åsnorna. "Det är nästan så att vi blir kungliga djur, när vi får kläder på," viskade Åslin. "Det är fint att se er", sade Jesus. Det var inte helt lätt att veta om det var djuren eller de två männen han menade. Hans stämma var fast och ändå varm. Han talade lugnt. Jesus gick bort till Åsa, för att sätta sig upp på henne. Åsa blev blyg och viskade till Åslin: "Vi måste niga för vår kung!" Och dom två åsnorna böjde sina framben och sina huvuden mot marken.
"Ni skall inte böja er för mig," sade Jesus. "Ni är lastdjur, som tjänar människor och människors bördor. Jag är som ni. Jag är en tjänare, som vill bära allt det som tynger människor. Ändå sedan jag var barn har jag gillat er. Första gången jag slog upp mina ögon, såg jag in i ögonen på en av er släkt. Jag låg i en krubba, när jag föddes och det var en åsna, som såg ner på mig och log mot mig. Vi liknar varandra: Jag är lika tålmodig och seg och stadig som ni är. Jag har inte låtit mig rubbas, om så alla präster och det fina folket sade emot mig. Jag har hållit fast vid de ord, som Gud har gett mig. Men när jag såg att det fanns mänskor som höll på att falla ihop, så tog jag deras bördor och böjde ödmjukt mitt huvud under tyngden av andras lidanden." Med en blick hade Jesus sagt allt detta till Åsa och Åslin. De hade sett in i varann, Jesus och dom två åsnorna och förstått varandra helt och hållet.
Åsa berättade för sin dotter "Jag har hört från din morbror Jakob - historien om det lilla barnet. Det var Jakob, som stod i stallet och var med den härliga kvällen, när himlens fred kom till jorden. Då var det änglar som sjöng i det mörka stallet." Jesus satte sig upp på Åsa.
Utan att han gjorde något, började Åsa att gå. Ingen tvingade henne och ingen styrde henne, men hon visste att nu gick turen till Jerusalem, den heliga staden. Åsa viskade till Åslin: "Jag kan inte märka att han sitter på min rygg. Är så jag låg, att han går på marken? Se efter!"
Åslin svarade: "Nej, han sitter på dig. Han sitter ganska stilla, men det strålar och lyser omkring honom. Ungefär som solen på himlen gör det."
Åsa svarade: "Då är det så att han lyfter upp mej. Allt är så annorlunda än när den tjocke affärsmannen rider på mig. Då släpar jag nära marken, men nu är som om jag blev buren."
Hennes dotter svarade: "Och jag dansar! Vad är det som sker?" Luften stod stilla. Fåglarna höll tillbaka sin sång. Folk på vägen stannade. De vände sig om och såg på Jesus. De stod stilla. Deras hjärtan stod stilla. Inte för att Jesus hade guldkappa på. Inte för att han hade ett guldsvärd vid höften. Inte för att han hade en skinande kungahjälm. Hela han lyste som himlen gör när det är molnfritt. Det var ingen jordisk makt. Det var inte vapen och våld. Det var Guds makt som märktes. Mildhet. Tålamod. Kärlek som inte ger upp. Allt detta härliga såg man i Jesus.
Fåglarna, som är nära himlen, var dom första som började jubla. Och folk följde efter. De tog av sig sina rockar och lade dem på vägen, så att himlens kung kunde rida kungligt in i den heliga staden. De hade inga flaggor. Men det fanns en pojke som lekte med en palmkvist. Han började att vifta med den och ropade: "Hurra!" Och dom andra barnen sprang iväg och rev av grenar från träden. Och de vuxna följde efter. De ropade: "Hurra. Kungen kommer!"
Åsa sade till sin dotter: "Nu måste du gå vackert. Det här är ett stort ögonblick vi upplever! Det är lika stort som julnatten. Då var det änglar som sjöng. Men nu är det alla folk. De kan lägga märke till att Jesus är vår kung."
Fåglarna och de två åsnorna och folk på vägen visste nu att Jesus är Fredens kung. Han kommer till oss stilla och ödmjukt. Och hans makt är att han vill vara till tjänst för oss och lyfta allt det som vi inte kan bära. Vi får gå till honom, om vi är unga och gamla, om vi är långa eller korta, om vi är män eller kvinnor. Och han vill vara vår kung, som för ner himlen till oss. |
